Pete Townshend - White City: A Novel

- Album-Rock, Pop/Rock
- Inspelad 1985
- Utgiven 1985 under Atco

Jag säger: Tillbaka till framtiden! Med denna skiva tar jag och Pete ett intergalaktiskt ljusårs-skutt till det ljuva året - där trummorna inte längre höll sig i bakgrunden utan vågade sig fram i rampljuset - där synthesizers förökade sig likt elden i mitt arsle klockan 07.15 Varje morgon - där man inte längre var tvungen att skrika i trappuppgången för att lyssna till den vackra effekt kallad eko - där man kom i underfund med att basister inte längre var en essentiell del av rockband (se basgitarr-programering for dummys) - NITTONHUNDRAÅTTIOFEM!
Jag måste faktiskt ta och säga att jag gillar den här skivan ofantligt mycket! Så mycket cliché, så förutsägbar, så power, så avdankad, så... så... rätt!
Jag har fortfarande två hela decennium att beta av, så jag hoppar in i min DeLorean och knappar in -20, nynnandes på Pete Townshend anno 1985.

Vi ses snart igen...

Hej...
Fan så fantastiskt och olustigt dålig jag har varit på att finna inspiration och tålamod till att ens, ja, Försöka uppdatera eder angående mina vardagliga och helgdagliga problem, och det tråkiga är att jag inte ens hittat någon käpp i mitt hamstehjul. Inte ens den minsta av träflisor...
Jag vet inte, har jag fallit offer för dagens normer och ideal, eller har jag helt enkelt tappat stinget?
HUR SOM HELST...
Nu ska jag faktiskt ta och ägna mig åt plattor, som den här bloggen egentligen är ämnad för.
Time to skippa allt boring skitsnack!

Ps. Här kommer ett litet tips från coachen: http://www.techwebsound.com/

YES!! Nu har jag äntligen fått min blåa stenhuggar-tumme ur arslet och kopplat in inspelningsutrustningen!
Fan, det var ju hur enkelt som helst. Undra varför detta tagit mig närmare sex månader?
Hur som helst... Det funkar riktigt, riktigt bra och jag har riktigt, riktigt ont i ryggen efter att ha spenderat denna vackra söndag sittandes framför datorn, så när som för en rush till repan för att hämta basen.

Ikväll kommer förhoppningsvis min kära vapendragare John, som för övrigt sporrade mig till detta stordåd, på besök. Vi ska spela och sjunga hela natten lång!

HEJ!

Ikväll ska jag och Anna gå på bio och se Babel.
Mina förväntningar (kan jag sluta ha sådanna nån gång!) är nästan helt sjukt höga! Min kära vän Patrik har lovordat denna film in absurdum, och när en kräsen slaktare påstår att en film ska vara bra, så böööör den ju vara det?!

En annan rolig grej är att Final Fantasy 3 DS kommit idag! Tårarna är nära...

Min Mamma...

...är snäll som kommer med lunch till mig när jag är sjuk!

Stop being so paranoid Mr Jones

Här, mina kamrater, följer några mer eller mindre jätteroliga, alternativt sorgliga varningsklistermärken. Samtliga sitter på en och samma stege, vilken inte är högre än en meter. Bör tilläggas att vissa av kladdorna förekommer i form av dubletter.
Slutsatsen jag drar (med min svenska rätt till egentänkande (än så länge iaf)) blir då följande, i form av en varningslapp:

DENNA STEGE BÖR (Sverige) / FÅR (USA) INTE ANVÄNDAS TILL NÅGONTING!

Jamen den blev ju liten...











... stor

Tomteverkstad tio meter under jord.

Jonna kapar små metalstumpar med sådan noggrannhet och sådan hängivelse att han helt och hållet glömde att stänga av jetskorna...

... Medan Kjello precisionsskvätter ut det sista av färgen...



... Och jag, JAG BORRAR!


Men, vad ska då allt detta meningslösa hantverkeri resultera i, tänker du säkert?

Jo, EN SÅN HÄR!!:

Händigt va...?

The Band - The Last Waltz

- Öhh Rock
- Inspelad Live 1978
- Utgiven 1978 under Warner Bros

Jag säger: TBC...

Final Fantasy VII - Piano Collections

- Kompositör: Nobuo Uematsu

Jag säger: Musiken till spelet Final Fantasy VII spelat på piano. Ofantligt jävla superbra! Ps. GEEKS ONLY! Ds.

Jefferson Airplane - Surrealistic Pillow

- Psych Folk-Rock
- Inspelad 1966-1967
- Utgiven 1967 under RCA

Grace Slick - Sång
Marty Balin - Sång
Jorma Kaukonen - Gitarr
Jack Casady - Bas
Paul Kantner - Trummor
Spencer Dryden - Gitarr

Jag säger: Jeffersons andra platta (första med Grace Slick (som också bidragit med dom två nedanstående spåren)). Den här skivan får mig att vilja börja käka syra fulltime. Eller man behöver ju inte ens göra det... det är bara att slå på spår tio (White Rabbit) och sluta ögonen så vore det väl självaste fan om du inte känner/ser kudden komma flaxande.
Sen har vi ju "Somebody To Love", vilken kanske inte behöver någon närmare presentation (gud nåde den som börjar tjata om Jim Careys version från Cable Guy).
Detta är Amerikansk flumm-rock när den är som absolut bäst. En given platta i allas collections, stora som små, höga som låga, surrealistiska som realistiska!

Detta, gott folk, är bilden (tagen med en viss superflashig mobbe) ni alla väntat på! FARVÄL GRYMMA VÄRLD!

Do I feel like size 45/30? Well, do ya punk?